Regionens dystra årsredovisning

När jag läser årsredovisningen känns mycket igen från de senaste åren…

Rekryteringsproblem där stafetter både vad gäller läkare och sjuksköterskor ökade under 2017 men där det glädjande nu ser ut att ha vänt. Men man kan undra hur vakanserna i vården påverkar tillgängligheten till primärvården och hur de påverkar vårdköerna.

Antal listade på regionens egna Hälsocentraler minskar i år igen – tyvärr kan jag bara konstatera att behöver man vård ofta, så söker man naturligtvis en vårdcentral som har fasta läkare.

Primärvården som helhet visar återigen på ett överskott (i år på 13 mnkr) Det beror framförallt att antal läkarbesök har minskat. Man kan ju undra var patienterna har tagit vägen? Specialistvården har ökat med 4000-5000 besök men resten? Utomlänsvård? Visst hade det varit trevligt om Västernorrlänningarna plötslig blivit friskare, men det känns inte så realistiskt.

Att primärvården har ett överskott i år igen, visar på att det är fel på den regelbok som fördelar pengarna inom primärvården. Det här måste vårdvalsutskottet ta på största allvar och jobba med betydligt mer kraftfullt! Visst är det bra om pengarna används till projekt inom primärvården men de får inte tas från en redan mycket snålt tilltagen primärvårdsram.

Att primärvården trots att de lägsta resurserna i Sverige och stor läkarbrist ändå kan visa på att 77% fått tid hos läkare inom 7 dagar ser jag som en bra framtidspotential.

Mer bekymrande är jag över specialistvården, som jämfört med landet har bra med resurser, endast klarar av att ge vård till 64% inom 90 dagar.

Liberalerna var förra mandatperioden drivande i att införa könsuppdelad statistik. I årets bokslut som vi konstaterar att det är fler kvinnor än män som vårdas på våra sjukhus men att medelvårdtiden är ett halvt dygn kortare för kvinnor, vilket är intressant. Det är väl inte så att vården pjåskar lite mer med männen?

Sedan förra året har också två tandvårdskliniker, i Husum och i Fränsta lagts ner. Jag känner stor oro för tillgängligheten till folktandvården. För någon vecka sedan träffade jag min syriska vän som är utbildad tandläkare. Han har läst svenska, är validerad men har nu jobbat i tre år som tandsköterska eftersom det är nästan omöjlig att få läsa in den tandläkarsvenska som krävs när man kommer från ett land utanför EU.

Det känns oerhört tråkigt att vi lever i en region där det finns stor kunskap och stort engagemang bland regionens anställda men att det ibland nästan är omöjligt att kunna påverka sitt eget liv och sin egen framtid.

Ingeborg Wiksten (L)