Orimliga väntetiderna till BUP

Köerna till Barn och ungdomspsykiatrin bara växer, där Västernorrland idag har bland de längsta köerna i landet.

Antalet barn och unga som söker för psykisk hjälp ökar konstant. Ett samarbete har påbörjats mellan barn- och ungdomspsykiatrin och primärvården för att de tillsammans ska möta barn och ungdomar med psykisk ohälsa, tydliggöra vem som gör vad. Men hur länge ska Barn och unga behöva stå i kö och vänta?

Västerbotten har vänt trenden. Där bestämde man sig för att ändra arbetssätt så att fler skulle få hjälp snabbare. Man började fundera hur man gjorde utredningarna och om man kunde ta hjälp av privata psykologer.

Alla barn och unga med psykisk ohälsa ska inte behandlas av BUP utan få hjälp i primärvård, ungdomsmottagning eller skolhälsovård. Men alla barn ska få vård på rätt vårdnivå.

Ingeborg Wiksten (L) ställde därför frågor till Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Ewa Back (s) om hur bemanningen på BUP ser ut, om de har tillräckligt med psykologer, hur utredningstiden ser ut idag jämfört med tidigare och hur samarbetet med kommunernas skolhälsovård kan förbättras. Och hur den röd-gröna majoriteten tänker kring att använda de hälsosamtal som görs i skolhälsovården, till att förebygga psykisk ohälsa tidigt. 

Grunden till vår interpellation är de föräldrar som kontaktar oss med berättelser om att det inte händer nåt när deras barn väl ”blir inskrivna”. Men statistiken på Väntetider i vården (vantetider.se) visar att vi har stora problem innan man får ett första besök (bara ca 40% får första besök inom 30 dagar) men att när man väl är inne i systemet som säger statistiken att 90-10% får sin fördjupade utredning och/eller behandling i tid.

Varför upplever då så många föräldrar att väntan bara fortsätter?

Ett exempel är när det för en tid sen ringde en pappa, han skickade sedan en berättelse över hur dom har det. Här är lite av vad han skrev:

”Vilken fantastisk känsla att kunna titulera sig pappa för första gången. Jag hade förmånen att få ett barn med Asperger och adhd. Därmed fick jag också ta del av alla de fantastiska egenskaper som han har och som gör honom till den fantastiska människa han är. Det som jag inte visste då var att jag även från och med den dagen skulle få en mängd andra titlar. Plötsligt blev jag doktor, psykolog och kurator. Jag blev även beteendevetare, lärare och jurist. Titlar som inte var självvalda men som jag blev tvingad till av ett samhälle som brister.

Min son är 12 år och hemmasittande eftersom han inte klarar skolmiljön eller rättare sagt skolmiljön klarar inte av honom. Jag har tvingats gå ner i arbetstid. Vi är  tusentals föräldrar som dagligen får möta våra barns ångest och på något sätt förklarar att det inte är dem de är fel på när de blir bortglömda. Vi föräldrar får ringa runt till olika myndigheter och skolor, springa på otaliga möten, bollas mellan instanser där det konkreta resultatet uteblir. Vi ska ändå hitta kraften att trösta våra barn när de bryter ihop fullständigt. Vi tvingas hålla tillbaka våra egna tårar när vi tröstar våra gråtande barn och våra tankar far iväg till det fantastiska liv som vi drömde om, som uteblev. Jag önskar bara att få vara pappa och lägga av mig alla mina roller och att våra tårar förvandlad till skratt och glädje”

Vad kan vi i politiken göra för att förbättra situationen för dessa barn och deras familjer?

Svaret på våra frågor om vad de gör för att förbättra situationen för dessa barn gjorde oss både lite förvirrade och lite besvikna.

Från talarstolen frågade Ingeborg Wiksten (L) den röd-gröna majoriteten hur man egentligen jobbar på BUP:

” På ‘Väntetider i vården’ kan man läsa att bara ca 40% får komma på första besök hos BUP i tid, men att därefter får faktiskt 90-100% sin fördjupade utredning eller behandlingar i tid.

Ändå läser jag om och blir uppringd av föräldrar som säger att ingenting händer? Kan det vara så att de blir inskriven men sen får man vänta och vänta på utredning?”

Här får vi tyvärr inget riktigt svar. Att remisskriterier ska förtydligas är inget svar på varför föräldrar till inskrivna barn upplever att ingenting händer. Helt klart är att något måste göras.

I interpellationen frågade Ingeborg också om hur man jobbar för att ta hand om barn och unga som mår dåligt innan det blir så allvarligt att man behöver hjälp från BUP.

I svaret beskriver majoriteten dock bara hur hälsosamtalet går till. Men vi ville ju veta hur man i samarbetet med kommunerna använder den kunskap man får från hälsosamtalen använda för att förebygga psykisk ohälsa.

Alltså, när vi identifierar psykisk ohälsa i hälsosamtalet i skolan, hur kan vi samverka med skolhälsovården så att vi kan förebygga och ”möta Olle i grind”

Alla Barn med psykisk ohälsa ska inte till BUP. Primärvården har ett första linjens ansvar även för barn och unga som lider av psykisk ohälsa.

Vi behöver hitta andra lösningar.

Vi behöver samverka med skolhälsovården och primärvården.